It takes two to tango som det så tjusigt heter. Det skulle lätt kunna tillämpas på gårdagens dassiga Elitseriematch där två dåliga lag (läs Rögle och Södertälje) drog ner varandra i en orgie av sunkspel. Men behöver det verkligen vara sant?

Egentligen inte. Ibland kan det räcka med att ett av lagen kliver in till en match med rätt inställning för att det ska bli underhållande att titta på. I kvällens match mellan Frölunda och HV71 klev hemmalaget ut med adrenalindreglande inställning, en Patric Blomdahl i sin mest frustande tacklingsform och en som alltid gapande hemmapublik i ryggen och pressade som galna framåt. HV med en hemmaförlust mot Skellefteå i ryggen och ett annars ganska rostigt bortafacit parkerade i egen zon den första halvan av perioden och det var verkligen inte två dansande tu som bjöd upp till kamp. Men inte var det trist att titta på för det och från den punkten växte sig gästerna sedan in i matchen och besannade klyschan om två söta kombattanter som valsade runt.

Att HV sen körde ifrån Frölunda och vann med 3-0 var fullkomligt rättvist och Stefan Livs fjärde nolla för säsongen gjorde honom historisk som den med flest nollor någonsin i Elitserie-sammanhang. Men allt det där och analyserna av HVs förträfflighet (när det passar dem själva) har ni läst hundra gånger redan på andra håll. Jag nöjer mig med konstaterandet att det tillslut var två tu som dansade och att matchen sammantaget var ljusår bättre än det sömnpiller jag plågade mig själv med igår.

NP: Placebo – For What It’s Worth