Jag vill, som tidigare beskrivet, se en norr och en söder-etta enligt den gamla allsvenska modellen. Det skulle innebära att ungefär hälften av dagens division ett-lag skalades bort och det säger sig självt att då skulle klassen bli högre. Dels för att det bara blir någorlunda bra lag med någorlunda högt ställda ambitioner kvar, men också för att några av lagen som skulle tvingas kliva av till division två är sådana som idag skvalpar kring halvdana mittenplaceringar i ettan, men ändå i sina bästa stunder kan utmana de riktiga topplagen och snyta poäng. Att sådana lag kommer upp underifrån för kval gör att det hela tiden bibehålls en klass även neråt i serien. Gör man inte sitt jobb finns hela tiden hungriga utmanare nerifrån som är beredda att ta över platsen i ettan.

Det viktigaste är ändå att det sportsligt kommer bli en betydlig mer intressant serie om man bantar den och lägger om seriesystemet. Då försvinner alla dessa ointressanta matcher där ambitiösa topplag ska åka till bortamatcher mot usla bortalag och spela av 60 minuter som ingen egentligen orkar bry sig om. Klart att det blir skrällar då och då med dagens upplägg, men det är ytterst sällan och beror så gott som alltid på ruggigt dålig inställning från det starkare laget. Med en rak serie om 26 omgångar och 14 bra lag kommer vi betydligt närmare ett läge där varje match är viktigt. Ja, ett läge där just de orden slutar att vara en trött sportfloskel och faktiskt betyder något på riktigt.

Det är här det rent sportsliga och rättvisa kommer in i bilden. Med ett sådant här upplägg blir det tillslut de bästa lagen som får kvala uppåt mot den åtråvärda allsvenska platsen. Har man varit bland de sju bästa före jul och tagit sig till Allettan för att sedan placera sig topp fyra i den serien kan ingen komma och säga att det inte är rätt lag som får kvala. Då lönar det sig att bygga jämt och lånsiktigt. Vi slipper lag som tar sig vidare på bananskal genom Fortsättningsserien, vi slipper lag som har lite flyt i ett playoff-spel eller hårdsatsande lag som råkar göra en enda dålig match och därför får säsongen spolierad. Dessutom blir ju spänningen i serielunken betydligt större eftersom alla poäng i förlängningen kan komma att bli väldigt viktiga.

Om man bara leker lite med dagens någorlunda starka division ett-lag skulle ett division ett-upplägg av denna sort kunna se ut något enligt följande i grundserien (obs, lagurvalet är ytterst subjektivt):

Söder
1. Tingsryds AIF
2. Olofströms IK
3. Nybro Vikings IF
4. Karlskrona HK
5. IK Pantern
6. Kristianstads IK
7. Nyköpings HK
—————-
8. Visby/Roma HK
9. Skåre BK
10. Mariestad BoIS HC
11.Skövde IK
12. HC Vita Hästen
13. IFK Munkfors
14. Tranås AIF IF

Norr
1. Lycksele SK
2. Hudiksvalls HC
3. Östersund/Brunflo IF
4. KB 65
5. Kiruna IF
6. Piteå HC
7. Asplöven HC
—————-
8. Borlänge HF
9. Valbo HC
10. Enköpings SK
11. Väsby IK HK
12. Wings HC Arlanda
13. Huddinge IK
14. IFK Arboga IK

Ser ut som ganska så delikata serier med division ett-mått mätt inte sant?

Varför skulle ett sådant här upplägg vara extra publikt och varför skulle det generera mer intresse och större ekonomiska förutsättningar? Det kommer vi till i del 4.

NP: Kapten Kid och det oändliga sommarlovet – Moln