Kastade ett getöga på gårdagens Hockeykväll i SVT och kan inte annat än hålla med om att det finns en poäng i David Petraseks resonemang om landslaget. Han säger nej tack, mycket med anledning av att han inte har någon större chans att komma med i någon VM-trupp. Han menar då att det inte finns någon större poäng med att kuska runt i turneringarna som inte gäller något i Euro Hockey Tour. Hur sexigt är det att åka till Ryssland och spela Channel One Cup under taskiga förhållanden i december till exempel? Inte särskilt.

Landslagsivrarna, med sköne studioexperten Niklas Wikegård i spetsen, talar i det här fallet förstås om att det är väldigt synd, att en spelare ska känna stolthet och att det är det finaste som finns att få dra på sig landslagsdressen. Men så är det ju inte. Inte nog med att alla dessa småturneringar och att VM spelas varje år devalverat värdet på landslagshockeyn över huvud taget. Laguttagningarna de senaste åren gör ju inte heller att känslan av att vara utvald blir direkt stor. Är man en av hundratals spelare som testas i landslaget under blåbärsturneringarna kan man ju räkna med att det är på grund att man nått sin tur på Bengt-Åkes ”bussiga lista” snarare än för att man är bra och nära ett VM. Ingen kan komma och säga att det är särskilt exklusivt att lira i landslaget längre. Då är det begripligt att många hellre väljer att stanna hemma med familjen när det vankas uppehåll.

I OS är det förstås fortfarande oerhört fint att få dra på sig Tre kronors-tröja, men dit har ju Elitseriespelarna som plockas ut i Euro Hockey Tour aldrig skuggan av en chans att ta sig.

NP: Rita RedShoes – Golden Era