Jag blir så less på Foppa och hans fot och axlar och hjärnskakningar. Och jag verkar vara den ende som blir det, märkligt nog. Varje gång “den store” säger att det är dags för ännu ett comebackförsök gör krönikörer, journalister, publik och Bengt-Åke Gustafsson i byxorna. Alla tycker att det är så fantastiskt att Peter Forsberg, för femtioelfte gången, ska göra ett nytt försök att komma tillbaka. Kanske, kanske, kanske går det vägen den här gången för nummer 21. När han nu hänger med Modo till Schweiz är det samma visa en gång till. Haussen är i full gång, alla drömmer om Foppa i gammalt gott slag och alla vet vi väl lite till mans hur det kommer att sluta…

Med all respekt för Peter Forsberg, han var förmodligen den allra bäste i världen under sina glansdagar och är väl värd en oantastbar plats i historien, men skridskorna borde ha legat på hyllan för länge sedan. För varje misslyckat comebackförsök läggs mer och mer sordin på hans karriär. Att han själv vill och vägrar ge upp är en sak, nr 21 har alltid varit en sanslös tjurskalle, men att omgivningen vägrar se klarsynt på det som händer är snudd på tragiskt. När Bengt-Åke viker en landslagsplats åt en otränad, halvskadad 36-åring (så som vid senaste landslagscomebacken) är det snarast ett hån mot alla krigande fräscha spelare i Elitserien. Jag blir så less på Foppa och att alla verkligen tror att han ska hitta tillbaka till storformen och en skadefri hockeykarriär.

Kan inte folk bara inse att det förgångna inte kommer igen och försöka minnas Foppa för den han var istället för att hoppas på lönlösa comebackförsök som mer och mer drar ett löjets skimmer över senare delen av hans karriär?

NP: Kristina Hanses – Debut